Biografi

MALIN WESTER - SNÖÄNGLAR

Det var när Malin Westers föräldrar gick bort inom loppet av några år, och hon själv däremellan blev mamma, hon började skriva låtar. Det blev hennes sätt att ta sig an och bearbeta tankar om födsel, död och det liv vi alla förvaltar däremellan. Att sedan låtarna blev så bra är bara en bonus. Uppenbarligen hade Malin Wester en låtskrivare inom sig som bara väntade på att få komma ut. Resultatet är hennes första album, Snöänglar.

”Jag har kallat det min sorgplatta, men de flesta som lyssnat tycker att den är ganska ljus och hoppfull” konstaterar hon själv.

Malin har eftersträvat en okonstlad samtalston i sin sång, utan att göra avkall på musikaliteten. Tillsammans med några av landets mest välrenommerade musiker – Hasse Gardemar, Torbjörn Stener, Magnus Eugenson och Magnus Fritz –framför hon 12 egna sånger som tangerar både pop, soul, jazz och visa utan att egentligen kunna placeras i något tydligt fack. Det är melodistark musik med reflekterande texter på svenska. Det finns en kronologi i texterna som gör att man tas med på en känslomässig resa som i slutändan blir en renande process för både upphovskvinna och lyssnare.

”När jag presenterar mig för folk i dag säger jag att jag sjungit i över 20 år, men haft en paus och jobbat med webbkommunikation, men att jag börjat sjunga igen i samband med att jag börjat skriva låtar själv”, sammanfattar hon.

Det började med att hon som liten ville spela piano. Hon fick snart höra att hon även var lämpad att sjunga och spela tvärflöjt. Men det blev piano tills hon en dag frågade sin lärare om man kunde ta sånglektioner. Läraren blev eld och lågor och drog fram en anmälningsblankett. Malin var då 13 år gammal. Och snart tog sången över. Och lite tvärflöjt blev det också...

Uppväxten var inte helt problemfri. När Malin var två år gammal fick hennes mamma diagnosen MS. Musiken erbjöd en tillflykt och tröst när Malin behövde dra sig undan.

”Mammas tillstånd påverkade nog mig mer än jag då förstod och varit en sorg som jag, länge utan att kunna sätta fingret på det, burit med mig under livet. Utan musiken som ventil hade jag kanske haft större problem”, funderar hon.

Det handlade inte om att uppträda för andra, utan det var något Malin sysslade med för sin egen skull. Att hon alls ställde sig på scen är snarast mot alla odds, då flera nära släktingar ansåg att man ”tyckte att man var något” om man sysslade med sång och musik. Jantelagen regerade. Det blev därför viktigt att bevisa att det hon gjorde var på riktigt. Att musik var något man kunde utbilda sig inom och förkovra sig i, för att sedan ha som jobb.

Hon började i vis- och popvärlden, och på sånglektionerna var det ofta klassiskt som gällde. Därefter blev det en salig blandning av pop, soul, jazz och disco. Hennes hjärta ligger i den afroamerikanska traditionen och då framför allt den varma soul som Motown stod för.

”För mig är soul något mer än wailande, jag förknippar det med ursprungsbetydelsen, att det är ”själfull” musik som betyder något.

De flesta av Malins förebilder är vokalissor, företrädesvis inom soul och jazz. Visst finns männen där – Stevie Wonder är exempelvis svårt att komma ifrån – men utan att hon egentligen reflekterat över det har det varit sångerskor hon identifierat sig med.

När hennes pappa gick bort kunde hon inte ens sjunga hemma utan att börja gråta. När hennes mor några år senare fick cancer och bara hade några månader kvar att leva, kände Malin att hon behövde ”tanka” någonstans. Hon återupptog musiken, i en annan ände. Hon gick en låtskrivarkurs på Kulturama. Läxorna var att skriva en låt i veckan.

Ketchupeffekten var påtaglig. Hennes initiala prestationsångest försvann snabbt och låtarna rann ur henne. Hon lät dem komma ut utan att värdera dem medan hon skrev – en metod som de flesta kreativa processer mår bra av: ha högt i tak när inspirationen flödar och ta sedan ett steg tillbaka och bedöm.

En del elever kom tillbaka med inspelningar. Malin tog mod till sig och framförde sina läxor live.

”Jag är fortfarande väldigt mycket sångerska, men mitt uttryck är mer fokuserat på låtens innehåll än den egna vokala prestationen”.

Visst kan hon tycka att det är synd att det dröjt så länge.

”Folk har ibland konstiga idéer om ålder och det hade kanske varit lättare att komma ut med den egna musiken om jag var 20 år yngre. Men allt har sin tid och det vore dubbelt fel att inte bejaka det nu, när jag faktiskt är redo. Jag brukar tänka på Eilert Pilarm och då kommer musikglädjen tillbaka. Allt är möjligt, bara man vill!”

I samband med att albumet släpps kommer Malin att spela ute så mycket som möjligt.

”När jag står på en scen i dag är jag Här och Nu. Jag lever och försöker inte längre vara det jag tror andra förväntar sig att jag ska vara. Visst kan man vara nervös innan och ha sina tvivel. Men jag har accepterat att jag själv tycker det är kul och givande att sjunga. Och jag tror att det kan ge andra något också. I dag ser jag det som en kärlekshandling”.

Malin Wester är tillbaka där det började. Med musiken. Men nu är det hennes egen.